Crackilackin' ya'll

Vissa dagar är tyngre än andra... Idag var en sån dag. Det är svårt att vara arg på någon samtidigt som man höjer personen till skyarna. Men det går, eller jag kan i alla fall. Jag gör det just nu faktiskt. Hur en person som man älskar så sjukt mycket kan göra en så illa på samma gång. Hur en person som man har så mycket förtroende för bara kan riva allt på mindre än en sekund. Du kunde, eller ni kunde. Varför vill man göra så? Hur kan man ens tänka i dom banorna. Det ärrar en för all framtid... Även om man inte vill det så ligger det och skaver där inne, vissa gånger längre in än andra. Idag var det långt ut, nästan på ytan... Man är ledsen och man är förbannad. Men när ska man gå vidare från en sån här sak..? Det är svårt, svårare än man faktiskt tror. Framförallt när det finns saker som påminner dagarna i ända, bilder, minnen och mycket annat. Jag tror att vissa saker kan man inte glömma, vissa saker får man lära sig att leva med. Det här är en sån sak och det suger att jag måste leva med det. Jag tycker att det är orättvist, jätte orättvist. Jag tycker att det om och om igen är jag som blir drabbad, jag är nog en olycksmagnet. Ibland känns det så i alla fall. Nitlott...

Bajsmacka hej!