Orättvisa!
Varför ska livet vara så förbaskat orättvist..?! Hur mycket ska en och samma person behöva genomlida?
Lena är en så fin människa, en sån som inte vill någon ont, en sån som ställer upp och visar kärlek!
En sån som inte förtjänar att vara sjuk. Inte en, inte två och framförallt inte tre gånger!
Har precis fått reda på att hon fått tillbaka cancern, den här gången sitter den i hela ryggraden och är tydligen med aggresiv än någonsin. Jag vet att Lena är stark och att om det är någon som mirakulöst skulle kunna klara sig egenom en sån här grej så är det hon. Men det ser mörkt ut och det gör mig ledsen. Det är så mycket man skulle vilja göra och det gör mig så förbannad att känna mig såhär maktlös! Nu får man bara finnas där och be till de högre makterna och hoppas att ännu ett mirakel ska ske!
...Det har hänt förut... Det kan hända igen...
Alla finns här för dig Lena! 
Kämpa mer än du någonsin gjort förut,
när du behöver pusta ut kan du falla bak på oss som står bakom dig!
<3
Ibland är det svårt att hitta ord - också för mig.
Det du skriver berör, Johanna. Nu som alltid.
Imorgon bitti, kl 07.30, ska Lena genomgå en magnetröntgen - från huvudet ned till fotknölarna. Därefter får vi det svar - vi fruktar eller hoppas så innerligt på.
Det Lena och Klaes nu går igenom är svårt att förstå. De tvingas starta en ny resa redan innan de kommit till mål med den förra. Livet är så obeskrivligt, obarmhärtigt, orättvist.
Jag är så glad och lycklig över att de har en sådan stark kärlek - till varandra och till livet. Till allt det goda och vackra. Denna kärlek hoppas jag ska ge dem den styrka de nu kommer att behöva. Och vi, som finns runt omkring, måste hjälpas år med att just finnas och dela med oss av goda energier som de kan fylla sina depåer med. Tillsammans är vi starka.
Ännu en gång, detta år, hamnar vi i en situation som naturligt tvingar oss till eftertanke. Stanna upp, andas in, andas ut... Vad är det vi egentligen håller på med? Varför är vi inte så mycket mer rädda om varandra och livet? Är det inte dags att ännu en gång se över de val vi gör? Att rannsaka våra prioriteringar?
Livet är NU - inte sedan...
Älskar dig Johanna. Älskar dig Jimmie. Tack för att ni finns med all er klokhet och ödmjukhet. Tack för allt ni lär mig. Tack för att jag får finnas i era liv - ett ännu större tack för att ni finns i mitt liv. Tack Josefin för att du finns. Tack Jimmie och Josefin för Nemo. Nemo, farmor älskar dig - alltid och jämt. Mest av alla. Tack alla som berör mig och som låter mig beröra - ingen nämnd, ingen glömd.
Kärlek, respekt, värme och ömhet... För evigt.
