Crackilackin' ya'll

Jag orkar inte mer... Jag kommer alltid i kläm. Ingenting är mitt fel men ändå är det jag som mår sämst av alla. Just nu känns det som om min värld håller på att rasa samman. Allt känns plötsligt så ovärt och meningslöst. Kom på en sorglig sak idag, att jag inte kommer ihåg när jag sist skrattade av hela mitt hjärta, när jag sist var riktigt lycklig. Existerar den dagen..? När ska folk sluta vända mig ryggen och behandla mig som luft. Jag finns där för alla mina vänner, jämt, men när ska dom börja finnas där för mig..? Det känns som om jag hjälper mina vänner att få självkänsla, att bygga upp dom till att bli starka personer som vågar tro. Men när jag är klar med min lektion och dom har blivit det bästa dom kan vara så lämnar dom mig. Utan att ens tacka. Jag är trött på folk som bara tänker på sig själva och jag är trött på mig själv som alltid tänker på alla andra. Det är svårt att bli stark och börja tro på sig själv när folk hela tiden lämnar mig. Jag känner mig så sjukt otillräcklig. Det gör ont! Bara för att jag alltid har varit den som alltid är "starkast" så betyder det inte att det finns en del av mig som faktiskt också är svag. Jag behöver få vara liten, någon gång. Jag behöver få kärlek tillbaka. Det är svårt att ge och ge när man inte får någonting tillbaka. Man blir extremt tom... Jag är så tom nu. Det känns som om all luft pyst ur mig. Jag önskar ofta att jag levde någon annans liv, att jag fick prova på att vara lycklig. Ibland undrar jag om den dagen någonsin kommer att komma, om jag någonsin kommer få vara lycklig igen. Världen är ett skämt. Det är dags att livet visar mig sin framsida innan jag vänder ryggen åt och går...

Hjälp mig!